Frustrerad idag. Om ca. 15 minuter kommer det en kille och hans pappa hit. Pojken är 14 år (med asperger) och söker praktikplats. Min första tanke (över telefonen) var att det kan vi säkert hjälpa till med. Men sen, när vi lagt på, började ångesten krypa över mig. JAG ORKAR INTE! Hur gärna jag än vill att vi ska ha praktikanter så är det så. Jag är mitt uppe i en utredning för min son, kommer troligtvis behöva vabba en hel massa. Det passar sig inte. Men vad ska jag säga? När dom nu faktiskt kommer hit om 15 minuter? Då har man ju halva foten inne kan man tycka. Ska jag sitta och låtsas om ingenting? Och sen ringa och säga nej? Fan vad svårt det blev plötsligt.

Idag gick det lite lättare att få upp Lukas ur sängen. Men det var tvunget med en morgondusch då han svettats massor i natt. Inte skoj! Han avskyr verkligen att duscha. ALLT är fel. Temperaturen, hur jag tar i honom, hur lång tid det tar, hur kall luften är osv osv. Det är galet påfrestande när man själv är morgontrött och egentligen bara vill ge upp och gå och lägga sig igen. Men, nu är han ren. Och på skolan. Alltid något.

Categories: Blogg

One Response so far.


  1. Bager-Eli skriver:

    Oj, va jobbigt.. med duschen.. Tobias ÄLSKAR att duscha, riktigt varmt! Det går knappt att få ut honom därifrån, tur vi inte har badkar, för då hade han nog legat där dygnet runt 😛 Men jag vet andra som har autismspektra som tycker det är jobbigt att dusch. En del tycker ljudet när stårlarna träffar golvet är jobbigt eller att strålarna ”gör ont” på kroppen. Då kan man prova att ta bort munstycket så ”sprutet ” blir lenare. Nu kanske det inte var det som var erat problem, men det är ganska vanligt