Nio

Det blev katastrof igår när Lukas skulle lägga sig. Bråk, tandagnisslan och hopplöshet. Det slutade med att Lukas var förtvivlad, tårarna sprutade, och han förklarade att han vill ALDRIG gå till skolan igen. (Det kom upp bara sådär.) Jag klappade honom och förklarade att vi ska hjälpa honom men att han måste försöka orka ett tag till. Då sa han ”Lovar ni att hjälpa mig – att ni inte ändrar er?”. Stackars hjärtat! Jag vet inte vad jag tar mig till om BUP inte sjukskriver honom på deltid!
När jag gick ut ur Lukas rum bröt jag ihop. Då var det min tur att låta tårarna flöda. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra för att hjälpa honom! Vi går som i ett vakuum just nu, då vi bara väntar på att få en diagnos. SEN kan vi ta itu med saker. Natten bestod av ångestdrömmar. Om Lukas och hans behov av hjälp. Känsla av att inte kunna hjälpa…

Nu kokar Lukas ägg, med lite assistans. Lycka för honom! Ägg är det bästa han vet.

Jag ska strax bege mig mot ett spinningpass. Har på mig nya byxor med vaddering i skrevet. Det känns helknäppt! Kan knappt gå normalt. 😛 Jag funderar på att ta mina spinningskor, men det var så j-la länge sedan jag använde dom att jag inte vet om jag minns hur man spänner fast dom på pedalerna. Om jag fortfarande har det rätta knycket så att säga. *LOL* Vilka problem va?

Categories: Blogg