Det har varit minst sagt känslomässiga dagar. Ena stunden känner jag mig lättad och tillfreds med Lukas diagnos, i andra stunden blir jag förtvivlad och ledsen. Det som gör mig mest ledsen är att livet kommer bli svårt för honom (det är iofs redan svårt). Vi kommer försöka lägga tillrätta så mycket vi kan, men det kommer ändå förbli svårt. Det gör väldigt ont i ett mammahjärta.

Igår när vi var på IKEA hade Lukas svårt att koncentrera sig på att äta. Jag fick mata honom för att det skulle bli gjort. Då kom tårarna igen. För första gången kändes det OKEJ att jag hjälpte honom. Jag kunde klappa mig själv på axeln och förklara för huvudet att det är så här vi måste göra för Lukas klarar inte av att äta själv just nu. Andra får stirra om dom vill.

En annan sak som också var väldigt annorlunda för mig var i morse när jag sa till Lukas att hans klasskompis inte får komma hit eftersom Lukas inte städat i sitt rum. Då säger Lukas ”Mamma jag vill städa. Kan ni vara snälla och hjälpa mig?”. Tidigare har jag blivit irriterad och förklarat att jag har hela lägenheten att hålla ordning på och att han får städa sitt eget rum. Nu förstår jag att han inte KAN. Det är inte lathet eller ett undvikande. Det är en oförmåga. Jag önskar bara att dygnet hade fler timmar och kroppen mer ork, så vi kunde ta itu med hans rum idag. Frivilligare sorterare/städare är välkomna att ansöka!

Idag ska vi bygga ihop en byrå, fixa garderoben i hallen och sedan skriva klart en massa ansökningar om vårdbidrag och stipendier. Dags att sätta fart.

Categories: Blogg

One Response so far.


  1. Tilda skriver:

    jag ansöker gärna att kunna hjälpa fina familjen :)*pussar*