Hemma hos oss har mat alltid varit ett problem. Redan som bebis var Lukas ointresserad av att äta. Han satt fast vid mitt bröst jämt – eftersom han aldrig åt klart. Redan då var det galet frustrerande. Än idag är maten ett av våra största problem. Det är sällan Lukas äter den mat vi lagar. Han äter sällan lunchen i skolan. Han vägrar sås, kladdig mat och vissa specifika saker. Mat som han inte ”förstår” går inte alls. Han måste veta precis vad han äter.
När Lukas var ett par år satt jag och grät på BVC. Jag var frustrerad över att han inte åt som han skulle. Då sa man till mig att ”Inget barn i sverige svälter. Detta är en period som alla barn har ibland”. I många år har jag väntat på att den perioden ska ta slut. Nu börjar jag inse att den inte kommer göra det. Nyligen har jag börjat ”ge upp”, ”acceptera” och anpassa maten till Lukas. Jag gör speciell mat till honom så ofta som möjligt. Det är faktiskt viktigare att han äter – än att han äter det andra vill att han ska äta.

Idag lånade jag en bok på biblioteket. ”Fräknar på hjärnan” heter den. Den hade ett kapitel om mat. Vi grät när vi läste det. Så här stod det:

”Det är ofta förekommande att barn med autistiska störningar har mycket speciella matvanor. Det kan vara alltifrån att barnet enbart äter ett fåtal rätter, till att maten ska serveras på ett visst sätt eller i en viss ordning. Såsen får inte hällas på köttet, smörgåsen ska ätas först, tomaten ska skivas på ett speciellt sätt, osv. Jämför gärna med filmen Rain Man där huvudpersonen ville ha åtta fiskpinnar, antalet var viktigt och det var inte hungern som styrde. Det kan också vara så att barnet äter allt utan att sätta stopp. Att ändra barnets matvanor får inte bli något självändamål. Om barnet äter ett fåtal rätter bör man stegvis utöka antalet godkända rätter, när man själv har energi nog att ta itu med problemet. Det är ingen idé att göra det till en principsak, där man bara blir fastlåst i en kamp.”

TACK! Det där behövde jag läsa!

Categories: Blogg