it's all about me deal with it

Jag har fått en hel del förfrågningar om Lukas biologiska pappa. Hittills har jag inte skrivit speciellt mycket om honom. Vår relation är inte helt enkel. Men jag ska försöka ge er en bild av relationen mig/Lukas/Lukas far och varför det är som det är. Självklart är detta mina tankar, min upplevelse och min sanning. Men det finns alltid två sidor till en berättelse. Det hoppas jag att ni är så pass kloka att ni förstår.

Lukas far heter Bosse. Jag träffade honom när jag var ungefär 20 år. Jag pluggade till lärare i Uppsala och tyckte att livet var enormt spännande. Bosse var speciell. Inte alls som andra killar och dessutom var han otroligt snygg. Jag föll som en fura. Efter ett år var vi gifta och efter ytterligare ett par år hade vi en liten son och bodde i Nederländerna. Lukas var bara 1 år när vi separerade. Jag flyttade hem till Sverige eftersom jag mådde väldigt dåligt och längtade hem. Jag var rent ut sagt livrädd. På inget vis ville jag skiljas. Jag ville att Bosse skulle flytta med oss. Men omständigheter gjorde att det inte blev så. Vi försökte ändå att hålla ihop. Men det gick ju såklart inte.

Vi levde varsitt liv, hade svårt att kommunicera och förstå varandra. Dessutom kände vi oss båda väldigt bortvalda. Jag levde länge i förhoppningen att vi skulle bli en normal familj igen. Jag hoppades och önskade att Bosse skulle lägga allt annat åt sidan och flytta till oss. Chocken kom en dag när en annan kvinna svarade i hans telefon. Han hade träffat någon annan….

Vi levde separerade, hade ansökt om skilsmässa (men den hade inte gått igenom) och jag levde i hoppet om att vi skulle bli en familj. Jag kände mig lurad, kränkt och bedragen.

Under de första åren som vi bodde i olika länder träffades Bosse, jag och Lukas ofta. Minst en gång i månaden. Antingen reste Bosse till oss eller vi till honom. Sedan blev det mer och mer sällan.

Jag har alltid kämpat för att Lukas och Bosse ska ha en bra kontakt med varandra. Skype har använts flitigt och jag har pushat för att dom ska ses så ofta som möjligt. Jag vet av egen erfarehet hur svårt det är att växa upp utan sin pappa och har tyckt att det var viktigt. I flera år sa vi godnatt till tavlan på pappa.

Idag bor Bosse i London med sin nuvarande fru och fyra barn.
För ett par år sedan började Bosse bli väldigt trött. Ganska snabbt blev han väldigt dålig. Han kom ändå och hämtade Lukas ett par gånger om året så att de fick tid tillsammans. Men han försämrades hela tiden. Tillslut fick han diagnosen Addisons sjukdom. Han har även fått diagnosen Aspergers syndrom (vilket förklarar lite av våra kommunikationsproblem). Sedan dess har det inte hänt så mycket. Det är länge sedan Lukas träffade Bosse nu. Efter sommaren blir det ett år.

Lukas är speciell. Han behöver speciell anpassning. Detta gäller även hos Bosse.

Lukas är 7 år och har autism. Han behöver hjälp och stöd i det mesta. Någon som kan läsa och förstå honom och hans egenheter. Lukas funktionshinder syns inte på utsidan. De flesta symptom sätter sig på insidan. Konsekvenserna av när något är jobbigt för Lukas märks inte alltid direkt, det kan dröja dagar, veckor, eller månader.

Bosse är bra och snäll. Men han lever inte i Lukas vardag och känner inte till alla svårigheter och hur man bör hantera dessa.

Även innan diagnosen vägrade jag låta Lukas flyga ensam. Nu har jag svart på vitt att det är direkt olämpligt.

Bosse är sjuk och mår dåligt. Han orkar inte.

Bosse tar dessutom hand om familjens barn. Frun arbetar och därför kan inte Bosse resa.

Jag känner inte att jag kan eller vill åka till Bosses nya familj.

När jag träffade LSS-handläggaren frågade jag om ledsagare till Lukas, för att han ska kunna åka till pappa. Det godkänns inte. ”Det är någon annans ansvar” sa man till mig. Så… det känns som en ganska omöjlig situation. Jag har börjat ge upp. Självklart vill jag fortfarande att Bosse och Lukas ska ha en bra relation, men jag måste få förutsättningar som går att jobba med.

Categories: Blogg